Man ska aldrig skriva mitt i nätterna och tro att det blir nåt bra av det. Åtminstone inte om man är både trött och deppig. ”Det blev skitbra det där”, tycker och tänker man då, men i morgonljusets bleka krankhet inser man att det bara var en massa darlings som sprutade ut genom fingrarna, via tangentbordet och in i datorn. Och såna ska man ju ta död på. ”Kill your darlings” får man lära sig på skrivarlektionerna, så nu har jag ”killat” alla darlings jag skrev mellan klockan 2 och 4 i natt.
Jag kunde nämligen inte somna. Arg och ledsen och deppad var jag. Tårarna rann mest hela tiden, och nog vet väl alla precis hur DET är? Jo! Man tänker och man ältar och kan inte släppa det där man började tänka på, och har tänkt på i massor av timmar vid det laget, fast man egentligen är både trött och sömnig och inget hellre vill än att sova. Men så är det ibland!
Det började med att jag var på samtal i torsdags, klockan ett, men vet inte om det hade nåt samband med att när jag gick därifrån en dryg timme senare, när jag öppnade dörren och klev ut i dagen, så var luften mjuk som siden. Det snöade lite lätt men var ljust ändå och det kändes milt, nästan som om luften försökte berätta om vår.
Jag andades in djupt, och den klara friska luften fyllde mig helt och hållet, ända ner till tårna, och det var nästan jag hade glömt att det kunde kännas så underbart att andas! Att bara andas rakt upp och ner och djupt! Att fyllas totalt av behagligt sval luft, av liv, av energi!
Jag andades in lite av de vita snöflingorna också, de florslätta spröda. Det kittlade till i näsan och det var nästan att jag nös.
Jag fortsatte att andas i full närvaro i nuet, djupt, ja glupskt, som om luften inte var luft utan ett stort glas källarsvalt vatten när man rört på sig en riktigt het och svettig sommardag.
Så promenerade jag hem. Jag ledde cykeln med ena handen och gick med rak rygg och raska steg längs gatorna. Jag kände mig tio cm längre, tjugo centimeter smalare runt midjan och minst trettio kilo lättare.
Jag gick bron över motorvägen, och vidare bort längs cykelstigen. Det var lätt att gå, min kropp var villig och mina ben hade blivit starka igen. Som i ett nafs hade det hänt! Som om den där dryga timmens samtal hade varit en akt av nån högre makt!
Två och en halv månads nästan daglig trötthet, värk och stelhet var som bortblåsta!!
En stund senare var jag hemma och satte mig att äta, men lyfte som av en ingivelse blicken mot fönstret och tittade ut. Det snöade mycket nu, men det var ljust i skyn, ja nästan så solljuset bröt igenom och man anade blått lite här och var.
Flingorna virlade, dansade och lekte, och emellanåt bröt faktiskt solen igenom och de små vita spröda snöstjärnorna gnistrade med ett nästan magisk ljus.
Jag satt där och tittade. Kunde inte annat. Glömde bort att äta! Jag bara fanns där i det vackra nuet, lugn och behaglig till mods.
Fredag kom, och allt föreföll lika skönt. Jag hade haft en snabb tanke om att det där sköna lätta bara hade varit tillfälligt, att jag skulle vakna upp till ännu en dag av tyngd och brist på energi. Men känslan satt i hela förmiddagen. Jag hade blivit av med visuset! Jag var rörlig igen! Och jag sände upp ännu några tjog tacksamma tankar till universum.
Sedan blev jag varse att det är påsk nästa helg. Höll just på med ett sms-samtal med R, när insikten kom att jag då skulle vara ledig fem dar på raken. Vad ska jag göra då? Ska jag vara ensam hela tiden? Fem dagar!!!!
Paniken spred sig och sen var det liksom förstört.
Inga kloka tankar, ingen logik, inget sunt förnuft kunde hindra att en överväldigande känsla av ensamhet kom över mig. Dränkte mig som i en flodvåg där jag hade behövt ha en Noas ark. Och regnet var tårar, varma förblindande tårar som vätte mitt ansikte, mitt hår och min kudde.
Jag minns att jag tänkte, och den tanken kom tillbaka flera gånger om sedan, att medan jag mådde så där himla virusdåligt, tog detta så mycket av min kraft att det inte fanns ens ett uns över till att vara ledsen eller deprimerad eller att känna sig totalt övergiven och ensam.
Jag undrade också över, där jag låg medan kvällen gled över till natt och natten till tidig morgon, om de här känslorna egentligen inte hade ett dugg med min eventuella ensamhet att göra, utan snarare var ett led i den omvandling jag gått igenom. Och troligtvis fortfarande går igenom!
Jag menar, har ens självkänsla vänt hundraåtti grader till rakt motsatta ståndpunkten, då KÄNNS det på olika sätt! Både fysiskt och psykiskt. Och tårar har det fallit i massor sedan mitten av januari ungefär. Och innan dess, tre veckor av fjärilsstorm i magen och Solar Plexus.
Jo, så är det nog! Det ska rensas ut det som varit orent. Oavsett om det är tankar eller värderingar eller mer fysiska saker såsom stela spända muskler och gnisslande leder. Och det får ta den tid det tar, och jag får fortsätta gråta de tårar som krävs. För det är väl så det är när man läker, kan jag tänka!
För man läker med såväl skratt som med tårar!
Det är dags!
SÅ! Den här bloggen har nu ingått äktenskap med min tämligen nya Ord i Bild. Den handlar om ungefär samma saker som den här, men med mer tonvikt på skrivande, datorer, Macen, webdesign, foto… samt förstås lite personligt så där.
